Att lyssna till staden

Prolog

Du lyssnar till Att lyssna till staden - en ljudvandring som rör sig in och ut ur tider och letar spår i landskapet i och omkring stadsdelen Klostergården.
Den här ljudvandringen är en del av det offentliga konstverket Att lyssna till staden. Det har blivit till i samarbete mellan konstnärerna Maj Hasager och Ask Kæreby, boende på Klostergården samt Kulturskolan i Lund - verket är producerat i samarbete med Lunds Konsthall och beställt av Lunds kommun.
Ljudvandringen tar dig genom Klostergården och det kommer att göras flera stopp på vägen, men du kan också höra ljudvandringen utan att befinna dig på Klostergården.
I ljudvandringen blandas olika perspektiv inne från området med blickar utifrån. Med lyssnandet som fokus för att uppleva en plats frågar vi: Vad är det som omger oss när blicken inte längre är det sinne som kartlägger en geografisk och kulturell plats?
En del av det här ljudverket är skapat av Lunds kulturskolas kammarorkester. De unga medlemmarna i kammarorkestern besökte Klostergården en marsdag 2022. De lyssnade till stadsdelen och samlade in ljud. Senare översatte de ljuden till sina akustiska instrument, och skapade en ny komposition där de tolkar en ögonblicksljudbild av stadsdelen. Senare samma år framfördes kompositionen på den torrlagda plaskdammen centralt på Klostergården.
Rösterna från området presenteras på vägen under ljudvandringen. Det är de som bor, arbetar eller som har vuxit upp här på Klostergården, och som har bidragit med sina berättelser och perspektiv. Klostergårdsgruppen, nattvandrarna, klimataktivisten, kören, föreningarna, lokalsamhället och de som arbetar här.

Vi befinner oss i den södra delen av Lund. Här reser sig höghusen som referenser till en annan tid, där drömmen var bilfria zoner och ett liv där allt var samlat i ett modernt lokalsamhälle. Gunnar Stensson som är mångårig Klostergårdsbo och områdets informella lokalhistoriker skriver i sin text från 2004: ”Stadsdelen byggdes i början av 1960-talet på åkermark söder om staden. Många kritiska röster gjorde sig då hörda. Vi känner igen de fyra senaste decenniernas argument mot miljonprogrammets bostadsområden: Ännu en betongförort. Höghusen hör inte hemma i Lund. Området är trist och fult. Här skapas ett ghetto utan samband med den övriga staden.”

Länge var Klostergården Lunds enda höghusområde och kopplades därför ihop med miljonprogrammet, som var tänkt som lösningen på bostadsbristen i Sverige med höghus och förtätad bebyggelse och utfördes i perioden 1965-1974. Detta trots att Klostergården planerades och till stor del uppfördes 1962-1968 enligt modernismens stadsplaneringsideal, och innan miljonprogrammet kom till som ett socialdemokratiskt projekt.

Lund mångdubblade sin befolkning, ock man fik behov at bygga en helt ny stadsdel. Då valde man att bygga det här. Det är nog den stadsdel i Lund där de trivs bäst och kanske också den fridfullaste. Fast det var den inte från början för då var det i hög grad en arbetarstadsdel. Själva visionen, det var några berömda arkitekter som bland annat hade jobbat i Stockholm med dess förorter. De utformade de här höga husen, bebyggelsen i form av tio stycken gårdar som var ganska stora och som också var varierande. Tanken var att de som bodde på en gård skulle få en social gemenskap.

Går man längre tillbaka i historien kan man spåra namnet klostergården till 1100-talet.

Då kan jag säga först att vi faktiskt har historiska rötter. För att det fanns ett kloster i Lund som ägde stora arealer i Skåne. Byar, gårdar och hamnar också som var viktiga. Sen kom själva reformationen och den danske kungen la beslag på allt sammans. Och så hamnade det i en adelsmans händer och då samlades klostergården, alltså själva marken, den samlades här. Så det kallades Klostergården och det var ett stort jordbruk här och det tillhörde en skånsk känd adelsman.

Första stopp i den här ljudvandringen är vid Helgeandskyrkan och klocktornet - båda står som tidstypisk arkitektur från 60-talet skapade av arkitekterna Sten Samuelsson och Robert Larsson.

1. Helgeandskyrkan

Klocktornets form skapar en portal som ingång till stadsdelens centrum. En gång i timmen hörs klockspelet - vars ljud når över hela området och åstadkommer ett igenkännligt ljudspår.

Tonåringar träder in i Helgeandskyrkans rum med instrument i händerna och på ryggen - skratten och pratet förklingar då mörkret omsluter dem. Endast ett svagt ljus ramar in dem och kort därefter hörs ljudet av violiner i kyrkans rum, som tonar ut. De samlas vid altaret och ställer sig i två rader - ljudet av klackar mot kyrkgolvet rungar ut i det stora fyrkantiga kyrkorummet, och så blir det tyst.

De två dirigenterna sätter igång och de subtila instrumentala ljuden förstärks av kyrkorummets akustik. Kammarorkestern är indelad i fyra grupper, varje grupp dirigeras med en teckning på en bit papper. Ljudtolkningar av: Papperskorg, Löv & fåglar, Bänken, Surfbräda, Lyktstolpe, Kråka, Tågbom, Tåg, Fotsteg, Klossar, Penna, Brunnslock, Cykel, Elskåp, Coop, Vagn utgör grunden till en komposition som ligger långt ifrån traditionell orkestermusik, och blir till en kortvarig ögonblicksbild av ljudet på Klostergården/på platsen, infångat av den unga ensemblen.

Nu rör vi oss vidare mot ost i riktning mot den färgstrålande aktivitets- och lekplatsen Aktivia, som ligger ca 200 meter från Helgeandskyrkan.

2. Aktivia

Hur låter en plats? Hur ofta lägger du tid på att lyssna till en plats, att lyssna till staden? Att stanna upp ett tag och zooma in på de ljud som omger oss, och som nästan inte märks. Under 2016 anlades Aktivia som kommunal lekplats och den osar av koreograferad lek inramad av moderiktiga färger, i kontrast till färgerna på Klostergårdsfältet som den omgivande parken kallas. Stanna upp en stund och känn underlaget som är mjukt och fallsäkert. Här låg tidigare en bygglekplats, som var en självorganiserad lekplats med plats till fri lek, självbygge och fantasifulla träkonstruktioner, innan den försvann från stadsdelen.

Så hade vi en bygglekplats. Ja, dels byggda man, kojor och så vidare. Och spikade och sågade och skar sig. Så hade man sina kaniner, även ett par grisar och ett par lamm. Man gick där varje dag egentligen. Och det var lite bekymmer ibland för att de ställde till det. Men det var väldigt roligt.

Nästa stopp i ljudvandringen är backen eller kälkbacken som den kallas, som ligger vid sidan av den lilla gläntan Östanparken. I den norra delen av Klostergården.

Från lekplatsen Aktivia går du in i parken längs stigen bredvid studsmattan och bänken. Här följer du den vänstra stigen mot ost, parallellt med Aktivia i ca 100 meter tills stigen delar sig i två. Här ligger backen till höger, inne mellan träden. Du kan välja att stå nedanför backen och lyssna till nästa stycke, eller följa stigen till vänster uppför backen.

3. Backen

Det sägs att om man gräver tillräckligt djupt i backen så finner man rester från slaget om Lund, 1676, som sägs vara ett av de blodigaste slagen i nordisk historia.

Jag heter Anna-Lena Smith och jag är 71 år. Jag är uttryckande konstterapeut. Där nere där man går förbi den andra ängen och där det är en liten backe. Så man kan se årstiderna, för på vintern så den lilla snö som faller där, den åker ju av ungarna. Ungarna springer på ängen vid sommaren. Där är det fint att sätta sig tycker jag. Det är så mycket människor, det är så mångkulturellt, det är så mycket barn. Det är inte tyst här utan det är ett liv i klostergården och det tycker jag om.

Jag heter Nina Lindström, jag är 48 år och jobbar som lärare på klostergårdsskolan i Lund. När jag var yngre så fanns det något som hette Byggesbacken som vi kallade det, där man åkte pulka på vintrarna. Den var jättestor, det är den inte längre, eller det är den ju lika stor men för mig så var den gigantiskt som barn och då fanns det också en skateboardramp och en fritidsgård och en bygglekplats som var väldigt viktiga för oss. Som vi hängde mycket vid som ungdomar, eller tonåringar. De finns inte kvar.

Bakom backen finns en liten dold glänta som kallas Östanparken, dold som en hemlig liten ficka.

Det är dags att röra sig vidare mot nästa stopp centralt i parken, som är den stora ek som är upplyst när det är mörkt, nära ingången till Coop.
Om du står uppe på backen ska du ner igen. Du fortsätter utmed stigen i riktning mot lägenhetshusen, och när stigen delar sig svänger du till höger. Du har Gråvädersväg 4 K–N på din vänstra sida som du passerar, varefter du svänger till höger in i parken, där den stora eken står nära ingången till Coop.

4. Den stora eken

Testa att blunda och navigera med hjälp av ljuden. Vad händer när hörseln blir det sinne som ska guida oss i stadsrummet. Försök att rikta din uppmärksamhet mot enskilda ljud. Resonerar ljudet på ett särskilt sätt mellan byggnaderna, tro om Klostergården låter mer eller mindre när det är löv på träden?
Ann-Christin, som har en synnedsättning, beskriver hur hon navigerar på Klostergården med hjälp av ljuden.

Jag har bott här sedan 1967 tror jag. Och sen har jag flyttat runt här på Klostergården. För mig är det ju en väldigt trevlig ljud, jag vet att nu är jag nära hemma när jag hör plasket från Plaskdammen. Dels är det ju att jag kan området nu. Jag kan göra mig en inre bild av hur det ser ut. Jag känner ju igen ljud och eko från husen och sådär när jag rör mig också. Att jag känner igen, och när jag går förbi bänkarna, om där sitter någon, att de hejar kanske. Och ibland är det ju ungdomar som låter lite stökiga eller så. Men då kan man också höra att det kanske oftast är det ju vanligt tjafs eller att de är glada och sådär. Så jag vet aldrig att jag är rädd. Och om någonting skulle låta väldigt konstigt kan man ju vika av. Då måste man inte ge sig dit om man känner att det här låter inte som det ska.

Blunda och föreställ dig att dagen blir till natt. Natten skapar en oigenkännlighet, och den särskilda stämning det ger när mörkret bara bryts av få ljuskällor. De långa skuggorna som sträcker sig och fördunklar ett annars bekant område med likadana hus, gårdar och parken som ligger öde och mörk utan särskilt många kännetecken.
Omsluten av mörkret intensifieras ens sinnen och ljudbilden får plötsligt en annan betydelse. En grupp Klostergårdsbor går i området varje fredag natt som en trygghetsskapande insats - på poetiskt vis kallas de nattvandrarna.

Jag heter Eva Svederberg. Jag har bott på Klostergården i många år, faktiskt 47 år. Så jag är väldigt inbodd här kan man säga. Att jag har bott kvar så länge det tyder ju på att jag trivs väldigt bra. Men plötsligt så kom det in ungdomar som började förstöra. Slog sönder fönster i skolan och slog sönder fönster i affärscentrum här. Det gjordes ju en otrolig insats av polisen, socialen, fritidsgården. Man samlade enorma resurser för att få bort det här. Och vi här på Klostergården vi bestämde att vi skulle trygghetsvandra, föräldrar, morföräldrar, farföräldrar. Och det var faktiskt jag som tog initiativ till detta. För att jag frågade fältgruppen för att jag hade varit med och nattvandrat, när min dotter var i tonåren, och det var jättemånga år sedan, så kom de från nattvandring.nu, från dess ledning. De informerade om hur det går till, hur man gör när man nattvandrar och vad det finns för regler. Vi satte igång omedelbart så att vi började trygghetsvandra varje fredag och lördag.
Första året, hela året runt. Och sen har vi fortsatt att trygghetsvandra. Men nu går vi bara på fredagskvällarna. För at sen har det lugnat ner sig och folk tycker att det behövs inte. Tillgängligheten till klostergården blir bara större genom att tågen stannar här. Så nu känns det som extra viktigt att vi verkligen håller igång.
För att vi tror att det kommer många fler ungdomar.

Se dig omkring - är det någonting som fångar din uppmärksamhet extra mycket? Ser du de små örtträdgårdarna vid ingången till Klostergårdens centrum? Du är välkommen att gå bort dit.
Föreställ dig en solig dag i mars. Den bleka solen lyser upp området. Här står grupper av unga från Kulturskolan i Lund i klungor runt omkring Klostergårdsfältet med sina mobiltelefoner i stora vinterjackor och ser sig omkring. Träden är fortfarande nakna och det blåser lätt genom ett stilla Klostergården. Grupperna skingras och runt i landskapet kan man se unga som riktar fokus mot träd, cykelställ, papperskorgar, löv, lyktstolpar och många andra objekt som sällan får en så koncentrerad uppmärksamhet. Det lyssnas, lyssnas till stadsdelen, och med omsorg utväljs ljud som senare ska övas på deras akustiska stråkinstrument. För många av de unga är det första gången de besöker Klostergården.
Tre tonåringar står i en grupp vända mot trädet. Ljuden av röster mellan huskropparna försvinner ner mot Klostergårdens mitt, där Klostergårdsfältet löper som en lång gräsbeklädd kil, och försvinner i ett avlägset summande från stationen som hörs en bit bort.

Nästa stopp i ljudvandringen är på toppen av parkeringshuset vid korsningen Sunnanväg/Virvelvindsvägen, om ca 600 meter. Här kan du se ut över området som sträcker sig söderut. Från de små kryddträdgårdarna går du söderut, i motsatt riktning än Coop. Du följer den här stigen tills du kommer till Blidvädersvägen vid nummer 6 A-C och här svänger du till höger på stigen och fortsätter rakt fram i ca 200 meter tills du kommer fram till Virvelvindsvägen 4 A-B-C. Här svänger du till vänster och kan se en park och en parkeringsbyggnad vid Sunnanväg och nu ska du upp på toppen och hitta det högra hörn som vänder ut mot vägen. Eventuellt kan du ställa dig vid plats nummer 443 och blicka ut över landskapet.

5. P-hus Sunnanväg/Virvelvindsvägen

Där du nu står kan du skymta Höja å som ligger skymd bakom byggnader, men som kan anas från din nuvarande position. Bakom ses Sankt Lars-området, som i dag rymmer flera privatskolor, och som tidigare var sjukhus för psykiskt sjuka patienter.
Klostergården anlades på ett fält utan träd på 1960-talet. Ca 100 år tidigare, 1864, stod en femtonårig Carl Fredrik Hill vid Höja å - och skisserade landskapet. Han skulle komma att bli en av Sveriges mest erkända konstnärer. Det idylliska landskapet och ån som buktade sig igenom den skånska myllan återgavs senare i oljemålningar, där han skådade in mot Lund.
C F Hill ville förnya landskapsmåleriet och hans första försök sprang ur landskapet omkring Lund. Han fick sitt stora genombrott i Paris då han fick en målning upptagen på en av de prestigefulla salongerna på dåtidens konstscen. 1877, vid en ålder av 28 år, bröt schizofrenin och psykosen igenom, och C F Hill blev inlagd - först i Paris och sedan i Roskilde i Danmark, innan han kom till Sankt Lars sjukhus.

Ja, det var ett stort mentalsjukhus, 1500-2000 invånare. Det var en till stor del självförsörjande anläggning också. Det var dyrt att bo här. Hill bodde ju här. Han var här under en period. Där kan man ju nämna det lustiga, at han klottrade. Han målade på väggarna ock det var dem mycket noga med at putsa bort.

Under en tvåårig period var han granne med Klostergårdens vidsträckta åkrar. Här var han inskriven i första klass, och det konstnärliga uttrycket formades av en inre psykotisk värld - som vecklades ut på papperet. I hans teckningar dök nu människor och djur upp i en fantasmagorisk värld som på samma gång hade rötter i någonting verkligt. De sista 28 åren av C F Hills liv tillbringade han på Skomakaregatan i Lund, där han skapade mer än 3000 teckningar och pasteller.

Vi sänker blicken igen och ska ner från parkeringsbyggnaden. Ca 200 meters gång härifrån finner du Sunnanväg 18 B, som är nästa stopp i ljudvandringen. När du kommer ner från parkeringsbyggnaden så ska du svänga till höger och röra dig runt om parkeringshuset och till höger igen längs Sunnanväg. Du träder in på gården vid 18 B.

6. Gården Sunnanväg 18

Kom in på gården vid Sunnanväg 18 B och se dig omkring. Det första du möter är ett monument skapat i sandblästrad betong som löper parallellt med stigen som går över gården. Ta din hand och låt den löpa över materialet och rör dig runt om verket för att se det från båda sidor. Kryptiska tecken liknar spår i landskapet, eller ett slags förhistorisk kartläggning eller kanske en skrifttyp som du möter för första gången.
Verket skapar en fram och tillbakagående rörelse som kan påminna om en tecknad film som betraktaren aktiverar genom sin rörelse.
Lägg märke till hur ljudet av dina steg ekar i betongytorna varefter det tonar bort.
Verket Bläddran har stått här i alla slags väder sedan 1967 och är skapat av John Wipp.

Klostergårdens höghus i norr och öster skyddar mot blåsten och låghusen i söder och väster låter solen skina. Den öppna slätten mellan järnvägen och Malmö-vägen är känd för att vara blåsig. Det kommer till uttryck i namnen på de vägar som inramar Klostergården: Nordan-, Östan-, Sunnan- och Västanväg. Klimatet blev utgångspunkt också när man namngav kvarteren: Gråväder, Blidväder, Tordön, Virvelvind och Vårväder. Gunnar Stensson skriver i sin text från 2004: ”De kringbyggda gårdarna ger i allmänhet ett behagligt skydd mot blåsten, men vid vissa vindriktningar uppstår våldsamma luftströmmar när luften pressas samman i de trånga infarterna till kvarteren. Jag har sett barn bokstavligen gå till väders och vuxna förgäves försöka tränga sig fram mot blåsten.”

Jag heter Sima Nasizadeh. Jag är 67 år gammal - ung, kan man säga. Innan jag blev pensionär jobbade jag för Läkare Utan Gränser som lab-ansvarig i olika länder. Just nu är jag pensionär och klimataktivist. Jag kämpar för att vi ska ha en framtid och för social rättvisa. Det var planer för att bygga något sportscentrum. Men det finns en förening som heter Bevara Källby Natur som har kämpat jättemycket mot det här. Så nu har politikerna i Lund backat och sagt att de inte ska bygga någonting på kolonilåtsområden / odlingslåtsområden. Men sen finns det fara fortfarande att de ska använda andra gröna områden på att bygga. För några år sedan var det helt omöjligt när man gick där vid Höjeån att det var översvämningar. Men nu är det jättevanligt. Så om det förstörs mer och mer gröna områden så är det stor risk för att det ska bli mer översvämningar här på klostergården. Och speciellt i tanke på att allt som har att göra med klimatförändring. Vi kommer att se stora klimatkatastrofer mer och mer i framtiden, det kommer att bli normen. Då behöver vi varje grönområde som finns.

Från början fick alla boende medbestämmande omkring vad som skulle planteras på gården där man bodde, och det skapade ägarskap och tillhörighet i ett annars nybyggt område utan långa eller djupa rötter.
På en av gårdarna möter vi Gunilla Andersson i det gemensamma lusthuset. Hon hade inte föreställt sig att Klostergården skulle bli hennes hem igen efter att hon hade flyttat från stadsdelen på 70-talet.

Jag heter Gunilla Andersson och jag fyller snart 70 i december. Och jag bor här på klostergården så jag kan titta upp på min balkong om inte löven hade varit i vägen.
Det blir ett sammanhang. Bara detta vi som bor här på gården är ju ett sammanhang. Jag sätter mig ofta med en bok och läser här på bänken till exempel. Det är ofta att det kommer fram folk och pratar en liten stund. Alla åldrar, det gillar jag, alla nationaliteter, det gillar jag. Det kändes så välkomnande när vi flyttade in i trappan, folk var lagom nyfikna. Springer inte till varandra, det gör vi aldrig utan då skickar man ett sms: Jag har bakat idag, vill du komma in? Men inget sånt här springer i dörrarna, det är inget gränslöst. Men man bryr sig om varandra, det gör man, det tycker jag är jättefint. Vi har ju en garnbutik, den har ni ju sett, gissar jag. Det började ju också som en mötesplats på torsdagskvällarna, inte varje torsdag, i Ljunghjältens lokal. Och att det bestämdes att mellan 18 och 20, tror jag det var: ”Ni som är lite sugna på sällskap kommer ta en fika och ta något handarbete med er.” Så det där höll ju på ganska länge. Sen blev det ju en garnbutik av det. Och nu har den samma funktion kan man säga, fast den är öppen lite mer.

En gång i veckan möts en lokal kör med internationella rötter här på klostergården. Det är en öppen gemenskap som sträcker sig ut i det offentliga rummet när möjlighet finns. De berättar om spontana möten med grannar, om hur de kan bidra till ett positivt grannskap och lokalområde.

I’m Nathalie Dispagne Gunnarsson, originally from France. I moved to Sweden ten years ago because of my career as a professional dancer, as well. So we often meet here at Parva’s or my place to practice with the choir. And then when the weather was nice we moved to the court right there under because it was nice and because it’s such an echo. We didn’t know back then but the neighbours heard our songs all the time and some neighbours w[ere] coming to the window having a whole show like ah!, people singing and even clapping. And so it started, that was the first connection through music that we had with the neighbours. And then we tried to organize a lot of activities for the neighbourhood. Like, so to just discuss with the neighbours: how can we make the neighbourhood a place that is joyful and that we love? And how can we all contribute to make this neighbourhood a nice place where everybody feels welcome and we can all be together and create this unity, this community feeling that we have felt here very strongly?

Du fortsätter till nästa gård vid Vårvädersvägen 4 A. När du har rört dig genom passagen med John Wipps verk Bläddran, så svänger du till vänster på stigen och fortsätter rakt ut tills du kommer fram till Vårvädersvägen 4 A, och du svänger till höger in på gården.

7. Gården Vårvädersväg 4

”Den skånska traditionen med kringbyggda gårdar utgjorde en inspirationskälla för de arkitekter som utformade Klostergården. Den ursprungliga Klostergården vid Klosterkyrkan i centrala Lund hade varit anlagd på det sättet. De pergolor som förekommer i flera av kvarteren kan påminna om klosterarkitekturen.”

Jag heter Ola Fornling och jag är 49 år och jobbar som församlingsherde här i Svenska kyrkan Helgeands församling. Jag tycker klostergården är unik på ett spännande sätt, i både sin estetik och i sin atmosfär och miljö. Här kommer man väldigt nära på människor. Det är lite mer förtätat och eftersom folk inte har några trädgårdar, är min teori, så rör man sig också mycket mer i det gemensamma rummet här, det blir liksom allas gemensamma rum.

Det finns en del offentliga konstverk på Klostergården som gömmer sig på gårdarna och utgör en del av folks vardag. Efter att riksdagen 1961 fattade beslut om en tilläggslåneregel på 1% för konst i nya bostadsområden, blev offentlig konst till en del av större byggprojekt. På Klostergården fick det stor betydelse för anläggning av gårdarna, där den offentliga konsten fick en stor roll redan under 1960-talet.
På den här gården finns ännu ett offentligt konstverk, Singlande slant, av Jörgen Fogelquist, också från 1967. Skapat av sju ton tunga runda skivor av fartygsplåt från Kockums i Malmö. Verket refererar till popkonsten och med sin monumentala skala förstärks den rullande rörelsen trots verkets statiska form. Det var tänkt som en kontrast till arkitekturens stringens, som är kännetecknande för Klostergården.
Har det här verket ett ljud? Resonerar ljudet på gården på något annat sätt med sju tunga metallplattor?
Nina Lindström beskriver hur hon under sin uppväxt klättrade på dessa ”rullande mynt”, och Hampus Nygren som har silversmedjan Liebling och Liebling berättar om att bo på samma gård som konstverket.

Det finns lite på alla gårdar. Det finns några stora svarta runda hjul. Jag vet inte om de är kvar, om man kunde klättra på dem. Det var mycket man kunde klättra på.

Hampus Nygren, jag är 48 år gammal. Jag arbetar här på Libling & Libling med silversmide. Jag bodde på en annan bostadsförening här innan. Då fanns det ett konstverk i mitten med mynt tror jag som ligger mot varandra. Det är ett väldigt speciellt konstverk. Men efter att jag tittade på dem så förstod jag att det finns lite överallt på Klostergården.
Jag såg även när jag bodde där att det kom små rundvandringar som tittade på de här konstverken. Jag var ju så van vid att de här väldigt speciella konstverken stod mitt på gården. Så jag tänkte inte riktigt på dem, men så förstod jag att det där var någonting att gå omkring och titta på.

Utöver dessa två verk finns det fem andra offentliga konstverk på Klostergården. Du finner Lyftande månfarkost, Carl Magnus, 1969, på Klostergårdsskolan vid Nordanvägen. Vid Klostergårdens centrum och butikstorg har Gårdfarihandlare, av Gunnel Frieberg, stått sedan 1985. På Klostergårdens bibliotek hittar du det interiöra verket Utflykten av Charlotte Walentin som sedan 2014 har skapat ett annat universum. Vid Arenatorget hittar man det monumentala verket Station av Tiril Hasselknippe, som invigdes 2018. Att lyssna till staden är det sjunde offentliga konstverket på Klostergården.
Nu går turen vidare, Klostergårdens skola är nästa stopp på turen. Du svänger till höger när du kommer ut från gården på Vårvädervägen 4, därefter till vänster och du följer stigen runtom fotbollsplanen tills du kommer till skolan.

8. Klostergårdsskolan

Klostergårdsskolan ligger i stillhet för att i nästa stund bryta ut i en kakofoni av röster i många åldrar när klockan ringer ut. Här hör vi berättelser om den gången Klostergårdens fritidsklubb vann silver i schackmästerskapen i Stockholm. Och om då Timbuktu uppträdde under Klostergårdsskolans internationella dagar.

Jag heter Hossein Karbasi och är 68 år gammal, och jag jobbar här på Klostergårdsskolan sedan 35 år sedan ungefär. Som fritidspedagog, slash lärare. Jag kan inte liksom låta det här internationella veckan på fredagen när vi har festligheter: 300 barn klär ut sig som karnavalsgrupper i olika länder i hela världen. Och så vandrar vi runt. Vi har samba-band längst fram. Och så vandrar vi runt hela Klostergården. Och folk står och applåderar och vinkar till oss. Och så är det ljudet, barnen skriker, sina länder. Det är ljudet när vi har barn som uppträder. När Timbaktu var här, eller liksom kom de ju från hela Lund. Det lilla Klostergården på 300 elever kan få in Timbaktu. Allt det här festligheter tänker jag på min egen del. Klostergårdsloppet, då är det hundra personer som ska springa runt här.
Och så blåser jag visselpipa så springer de alla(…). Den doft när vi grillar där, när vi har olika festligheter. När jag hade fjärde klass, då finns det någonting som heter schackfira.
Vi spelade schack, vi anmälde oss till den här turneringen. Vi kom etta i Lund. Och så vi åkte till Stockholm. Vi kom tvåa där, i hela Sverige. Så när vi kommer tillbaka sen på kvällen vid elvatiden så står föräldrarna här i rad med blommor och sånt och applåderar när vi kommer ner. Jag får tårar när jag tänker på det.

Det sista stoppet på turen är plaskdammen, som ligger centralt på Klostergårdsfältet. Du följer stigen längs Klostergårdsskolan som du har på vänster hand och ca 100 meter fram finns en öppning på höger sida där du kan se plaskdammen. Du kan ställa dig vid notstället eller sätta dig på bänken.

9. Plaskdammen

Under sommarhalvåret är plaskdammen fylld med vatten, och under resten av året ligger platsen torrlagd och liknar närmast en scen.
En tidig junikväll - en ungdomsensemble träder fram mellan träden på Klostergården och packar upp sina instrument vid bänkarna nära plaskdammen. En efter en stämmer de unga musikerna instrumenten och gör sig klara för soundcheck. Förbipasserande stannar nyfiket upp och följer med i soundchecken medan ljuden av fotsteg mot betongen skapar ett kort ögonblicks dissonans.
Musikerna ställer sig upp i en halvcirkel mitt på den torrlagda plaskdammen, som brukar låta mycket under de månader som det är vatten i plaskdammen, med bruset från fontänen och högljudda röster från badande barn, men där det nu är ganska stillsamt.
Unga från kulturskolan står på rad och nervositeten kan förnimmas som vibrationer i vinden.
Sätt dig ner i gräset eller på bänken och föreställ dig att du väntar på att de unga musikerna ska inta plaskdammens improviserade scenrum. Omkring dig fylls gräset av förbipasserande, Klostergårdsbor och åskådare som alla riktar sitt fokus mot plaskdammen. Musikerna är klädda i svart och vitt, och en efter en träder de koncentrerat in på plaskdammen. Nu hörs bara vinden och fåglarna över Klostergården, samt röster en bit bort. Kulturskolans kammarorkester presenteras och ska nu framföra sin tolkning av Klostergårdens ljudbild. De två dirigenterna från kulturskolan, Anna Svensson och Ako Aref, sätter igång stycket genom att hålla upp små bitar papper med teckningar på, för det är dessa de använder till att dirigera ensemblen genom en ny komposition som inte är skriven på noter. Det blir till en serie performativa gester, händer med pappersbitarna som gradvist rör sig upp och ner, fram och tillbaka - alltmedan det blåses i violiner, cellostråkar slår hårt mot strängarna och det görs ovanliga orkesterljud som blandas med Klostergårdens realljud.
Om ett ögonblick hör du Kulturskolans kammarorkesters tolkning av Klostergårdens ljud.

Orkestern lämnar plaskdammen, grupper upplöses och folk rör sig vidare ut i sommarkvällen efter att ha delat denna stund. Klostergården har fått sin egen orkestermusik, och musiken är som platsen här: komplex och alldeles sin egen.
Du har lyssnat till Att lyssna till staden - en ljudvandring, som är ljudet och berättelsen om ett område, en plats och det som är med och formar den. Ljudvandringen är en del av det offentliga konstverket med samma titel som har kommit till i samarbete mellan konstnärerna Maj Hasager och Ask Kæreby, boende på Klostergården och Kulturskolan i Lund - verket är producerat i samarbete med Lunds Konsthall och beställt av Lunds kommun.